Intervju psykisk ohälsa och diagnoser - del 2

Postad i: Psykisk ohälsa, Funktionsnedsättning

ag tänkte börja med en ny sak här på bloggen. Jag har valt att kontakta några personer med psykisk ohälsa eller någon form av diagnos som ska få svara på några frågor, några har valt att vara anonyma.

1. psykisk ohälsa eller vad för diagnos?
2. Hur har detta påverkat ditt liv?
3. Hur märkte du symtomerna?
4. Hur gammal var du när det började?
5. Har du fått den hjälpt du behövt?
OM nej vad är de som varit fel?
6. Hur tycker du att vården är/ varit emot dig angående din problematik?
7. Tycker du samhället har kunskap om psykisk ohälsa/din diagnos?
8. Har du några hjälpmedel?
OM nej önskar du att du hade?
9. Några nackdelar eller fördelar som du upplevt/upplever?

----------------------------------------------------------------------
Denna gången har personen valt att vara anonym.

1. Kronisk depression, panikångest, socialfobi och tidigare självskadebeteende och anorexi
2.Den kroniska deppressionen påverkar i dagsläget inte mig mer än att jag kan ha sämre dagar där jag inte finner glädje i och göra saker eller att jag reagerar starkt på vissa handlingar och saker man säger till mig, men jag har fått hjälpmedel som hjälper mig ha den under kontroll. Mina panikångestattacker påverkar mig på så vis att jag där och då sitter och skakar och gråter samt hyperventilerar med en känsla i kroppen om att jag ska dö och socialfobin hindrar mig från att gå ut på vissa ställen med allt för mycket folk och har många gånger hindrat mig från att ta kollektivtrafiken. Och min anorexi gjorde att jag under flera års tid maniskt vägde mig och åt väldigt lite eller ingenting alls och självskadebeteendet har idag gjort att jag har ärr på armar, axlar och insida lår.
3.symtomen var det min pappa som upptäckte när jag började rasa i vikt och vägrade äta samt att jag envisades med att gå i långärmat även på de varmaste sommardagarna och att jag stängde in mig mer än jag brukade.
4.Jag gjorde mitt första besök hos bup psykolog som 14 åring och då hade jag börjat märka att jag mådde sämre i ungefär ett år.
5.jag fick tillslut hjälp av rätt psykolog. Men de första 3 åren fick jag så kallade hjälpmedel som barn i yngre åldrar fick som hade tvångssyndrom och jag blev på tvingad mediciner som gjorde att jag mådde ännu sämre. I slutet hade jag 32 tabletter att stoppa i mig varav I slutet hade jag 32 tabletter att stoppa i mig varav 15 av dem var dagliga doser resten var vid behovs medicin.
6.Jag tyckte att vården till en början såg mig som en belastning och därför gav mediciner istället för att gå till botten med problemet samt att jag kände att dem inte tog mig på direkt allvar inte ens efter ett självmordsförsök där jag försökt ta en överdos på mina mediciner och hamnade på psykakuten. Jag fick under det sista året jag hade psykolog kontakt en psykolog som tog min problematik på allvar och lyssnade på mina åsikter och gav mig redskap utifrån detta.
7.Kunskapen har absolut blivit bättre men det är en lång väg kvar då många fortfarande är av åsikten att psykisk ohälsa inte alls är så allvarligt som det pratas om.
8.Jag har redskap i form av tankebanor att tänka i när jag börjar svacka och har haft mediciner men har valt att helt avstå mediciner förutom mina ångestdämpande som jag tar vid mina värsta panikångestattacker.
9.Nackdelarna var medicinerna som fick mig att mår ännu sämre vilket jag känner att jag kunnat få undvika om jag fått rätt hjälp och rätt psykolog som lyssnat på mig ifrån början.

Jag vill tacka denna människan för att personen delade med sig av sin historia och tog sig tiden att svara på frågorna.💙

Gillar

Kommentarer