Mitt absolut personliga inlägg

Postad i: Psykisk ohälsa

Många frågar hur jag mår och jag tänkte svara på det i detta inlägg.
Det kommer bli ett väldigt personligt inlägg. De mest personliga inlägg någonsin faktiskt.

Känsliga personer varnas då det kan förekomma rätt grova saker.
Ber om ursäkt ifall detta blir en lång text.

Helt ärligt hur jag mår så mår jag SKIT.
Och det finns flera anledningar till det och jag vet inte alla anledningar. Jag har ångest varje vaken timme.

Från de att jag började nollan till jag gick i 6:an så var det en väldigt jobbig period för mig. Jag hade knappt några vänner, jag var annorlunda. Mamma var på skolan för att dem skulle skriva så vi kunde göra en utredning på bup men skolan ansåg bara att jag var omogen för min ålder.
På vårterminen i 6:an så orkade jag inte längre och utryckte mig då väldigt tydligt att jag inte ville leva längre.
Då påbörjade min utredning på bup samt att jag blev sjukskriven hela våren.
Till slut fick jag diagnosen Damp. Vilket var en stor lättnad för mig för nu kunde jag äntligen få den hjälpen jag behövde.
När jag började 7:an så började jag i en mindre klass för att kunna få mer hjälp.
Det var då jag började få mina ” riktiga” vänner. Tyvärr har jag inte kontakt med så många i dagens läge pågrund av privata saker.
Under min tid på högstadiet träffade jag en kille som jag föll för.
Allt var perfekt i början men till slut var de inte alls bra.
Jag blev tvingad att ha sex och jag sa nej men då blev jag slagen.
Detta hände mer än en gång.
Jag hade alltså sex emot min vilja för att inte bli slagen.
Jag kom ofta hem med blåmärken men döljde detta för min familj.
Mina vänner försökte få mig ur det förhållandet men jag vågade inte för jag var rädd.
Tillslut tog jag mig ur de.
Men de tog inte slut där för efter det har jag varit i andra förhållande där det varit psykisk misshandel, fått hot om att bli våldtagen osv...
Jag var rädd att ta mig ur de också.
De fick mig att känna mig värdelös och otillräcklig.
Jag började hata mig själv.
Där försvann min tillit till människor.
Detta sitter fortfarande kvar för jag har aldrig kunnat bearbeta det.
Jag klandrar mig själv för allt.
Jag kan få panik när folk kommer för nära mig för att jag får upp händelser i huvudet.
Jag kan inte älska mig själv.
Jag känner att hela min tonår är förstörd.
Jag litar inte på människor.
Jag är rädd.
Jag har ofta mardrömmar.
Jag finner inga ord på att beskriva allt som hänt.
Jag kommer inte gå in på mer detaljer och de hoppas jag ni har förståelse för.

Gillar

Kommentarer

Madeleine Holmgren
,
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver vännen och jag är ledsen att en så underbar människa som du har varit med om så hemska saker och därför känner sånna saker om dig själv.
ullizbulliz
ullizbulliz,
Micheelle,
ullizbulliz
ullizbulliz,