Veckans intervju med Simone

Postad i: Veckans intervju
Då var det dags för veckans intervju! :D
Denna gången är det Simone som valt att ställa upp!
Hennes blogg hittar ni HÄR
1. Vilken/Vilka diagnoser har du ?
2. Hur gammal var du när du fick din/dina diagnoser?
3. Fick du någon hjälp när du fick diagnosen ? vad isåfall?
4. Hur såg ditt liv ut innan du fick diagnosen ?
5. Hur länge hade du misstankar om att du hade en diagnos ?
6. Hur ser ditt liv ut nu efter du fått veta om din diagnos ?
7. Har det påverkat ditt liv negativt/positivt?
8. Känner du att samhället har förståelse för diagnoser?
Hennes svar hittar ni här under: Jag lider av psykisk ohälsa där diagnoserna depression, panikångest, generell ångest, socialfobi, separationsångest och insomnia ingår.

Jag har lidit av panikångest och insomnia sedan jag var riktigt liten då jag alltid fick ångestattacker när jag skulle sova. Jag hade alltid stora problem med att varva ner för att somna och detta ledde till att jag fick panik och kunde börja gråta, slita mig i håret och sparka i luften. Depressionen och den generella ångesten fick jag först på senare dagar då jag hade en ganska tuff period i livet. Min pappa lider av en obotlig sjukdom som gör att han är mycket sängliggande och ofta är inne på sjukhuset så var jag väldigt nervös och stressad vilket ledde till att jag inte riktigt var som alla andra. Blev väldigt tillbakadragen och gick som in i mig själv och mina tankar. Pga depressionen började jag självskada genom att skära mig själv, bränna mig själv, konsumera stora mängder alkohol och detta hjälpte till med att få bort ångesten och det var det som fick mig att fastna. Orsaken till att jag började var för att jag ville straffa mig själv. Jag kände mig så äcklig och avskyvärd just för att jag hade de tankarna jag hade om mig själv och för att människor ständigt behandlade mig illa. Någonting fick mig att tro att om jag straffade mig själv tillräckligt mycket genom att självmedicinera så skulle det blir bra igen. Att den jobbiga perioden skulle gå över och att allting skulle bli som vanligt.

Det var först för cirka 2-3 år sedan som jag sökte hjälp på bup och då fick reda på att jag hade just de diagnoserna som jag nämnde ovan. Jag hade länge misstänkt att jag hade problem med ångest och socialfobi, ångest pga att jag aldrig fick ro ända sen barnsben och socialfobi eftersom jag sällan självmant ville gå ut bland folk. Vågade aldrig handla eller åka buss själv och klarade inte heller av att be om hjälp från en främmande person, även om denne jobbade på butiken jag var i. Kunde sitta inlåst på en offentlig toalett och storgråta just för att det kändes så hemskt att behöva vara bland människor. Människor som bara vill mig illa, som bara sårar mig och inte bryr sig om mig och mina känslor.

Så fort mina föräldrar insåg att jag hade diagnoser, omkring några månader innan jag fick komma på utredning på bup, så ändrades hela mitt liv. Rutiner infördes, konstanta samtal om mitt mående och vi började direkt jobba för att försöka få mig att må bättre. Mina föräldrar tog det väldigt hårt eftersom jag levt i det tysta och inte berätta för någon om hur jag egentligen mådde och kände. De misstänkte att någonting var fel eftersom jag väldigt ofta var grinig och tillbakadragen och sällan ville göra någonting alls annat än att sitta framför min dator och spela. Datorn och onlinespel var min såkallade tillflyktsort, dit jag alltid gick när allting "irl" blev för mycket. Min hjärna går alltid på högvarv, jag uppfattar det mesta annorlunda och är expert på att överreagera och överanalysera situationer. Datorn fick mig att tänka på annat, jag fick vara vem jag ville. Ingen där visste vem jag egentligen var, snygg, ful, lång, kort, populär, mobbad, rik, fattig you name it. Jag kunde vara precis vem jag ville, när jag ville. Det var som att ingen kunde komma åt mig där och/eller skada mig när jag var online. Även detta blev ett beroende.

Samhällets syn på detta, dvs människorna omkring mig reagerade inte alls positivt eller bra på det. Man kunde tro att jag hade någon farlig och smittsam sjukdom då alla minna "vänner" tog avstånd från mig. Visst, jag var inte lätt att hantera och jag var väldigt problematisk. Men när man väl tog sig tid och jag släppte in dig så var jag som vem som helst. Lite väl skör och överkänslig, men inte farlig som samhället fick mig att framstå. Det enda jag egentligen ville, från första början, var att bli accepterad och omtyckt av de få människor jag såg upp till. När jag misslyckades med det så var det som att jag misslyckades med livet. Hade jag inte levt i den familj jag lever i, så vet jag helt ärligt inte om jag fortfarande varit vid liv. Det tog många många år innan jag vågade söka hjälp. Innan jag insåg att hur jag mådde, var inte hur jag ska må. Jag ville dö, det var mitt mål. Men jag kom över det, även om jag fortfarande har impulser av att vilja självskada eller ta mitt liv så kom jag förbi den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag överlevde och det är det som är huvudsaken. För allting blir bättre, bara man inte ger upp.
Tack för att du ställde upp! <3

Gillar

Kommentarer